Irena Pozar
Tove Spånberg gör en anmälan till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, och när utredningen är klar visar det sig att sjukhuset som Henry föddes på begick en rad misstag. Sjukhuset ville hålla nere antalet kejsarsnitt, och därför fortsatte med vaginal förlossning trots att bebisen i magen inte mådde bra. Detta, menar Ivo, är inte inte förenligt med god och säker vård. Dessutom slog utredningen fast att det fanns brister i CTG-övervakningen, avlyssningen av Henrys hjärtljud.
Hade Henrys liv gått att rädda?
För ett år sedan började Veckorevyn tillsammans med researcher My Vingren att kartlägga hur många mammor och barn som far illa i den svenska förlossningsvården. Vi ville göra en granskande podcast och se vad som fanns bakom larmen från vårdpersonalen och de återkommande mediala uppropen om en förlossningsvård i kris.
Det visade sig snabbt att Tove och Henry bara är några av de som de senaste åren mött konsekvenserna av en sjukvård som är under hård press. När vi går igenom de nära 300 anmälningar av förlossningsrelaterade skador som inkommit till Ivo under 2018 och fram till hösten 2021 ser man svart på vitt att bebisar vars liv hade gått att rädda dör.
Av de 83 barn som dött av förlossningsrelaterade skador, och som vi hittar bland alla de hundratals anmälningar vi begär ut, menar Ivo och sjukhusen själva att mer än hälften hade kunnat överleva. 32 av dessa barn avled till följd av att vårdpersonal misstolkat CTG-kurvor, eller agerat på dessa för sent.
Det är så många barn som i stället hade kunnat växa upp. Nu får de aldrig göra det.
Samtidigt visar kartläggningen också att många skador hade kunnat förhindras, både på mammor och bebisar. Även här mer än hälften. När jag själv födde barn 2020 fanns det ingen plats för mig på förlossningen. Jag var i vecka 35 och vattnet hade gått. Ingen kom när jag tryckte på knappen. Den känslan av total panik glömmer jag aldrig. Jag hade så ont och var skräckslagen, men ingen hade tid.
När mina kolleger och jag satte oss och gick igenom Ivo:s utredningar stod det snabbt klart att stress och platsbrist var återkommande orsaker till att saker går fel under en förlossning. ”Läkare och barnmorskor kan tappa fokus och blir mindre uppmärksamma när de drabbas av tunnelseende på grund av hög arbetsbelastning. Det leder i sin tur till att de fattar beslut som inte är rationella eller rätt avvägda”, så menar Ivo i en skrivelse från 2020.
Bebisar dör, skadas och mammor får fysiska och psykiska men för livet i den svenska förlossningsvården. De senaste årens larm från vårdpersonal på förlossningsavdelningar runt om i Sverige handlar inte om vad som skulle kunna hända om det inte förs till mer resurser till vården. Det handlar om vad som sker här och nu. Och samtidigt som varje region ansvarar för sin egen sjukvård och gör sina egna satsningar och prioriteringar, ser vi hur problemen inom förlossningsvården finns överallt i hela Sverige.
Det finns ingenting som rättfärdigar att mammors och bebisars rätt till en trygg och säker förlossning inte blir en valfråga. Det är en grundpelare i varje samhälle, och att politiker i panik inte reagerar på det som den här granskningen visar är för mig oförståeligt.
Det här är ett problem som går att åtgärda. Det borde vara varje politikers dröm att ta sig an det här som valfråga. Men ändå är det tyst, med undantag för de årliga larmen som tvingar politiker att sitta i tv-soffor och säga ”vi ska skjuta till resurser”, och sjukhuschefer att intyga att patientsäkerheten absolut inte är hotad. Det är den. Det är oacceptabelt och någon måste ställas till svars nu.
Under ett körsbärsträd ligger Henry begravd. Hans storebror Elliot springer runt på gräsmattan. De hade kunnat springa där tillsammans.
Irena Pozar är chefredaktör för Vecko-Revyn och kolumnist i Expressen
Läs fler krönikor av Irena Pozar: